Om jordbrukets kooperativa omvandling[*]

31 juli 1955

I

Ett uppsving är nära förestående i den nya, socialistiska massrörelsen över hela landsbygden. Men en del av våra kamrater, vilka stapplar fram likt en kvinna med bundna fötter, klagar hela tiden: "Ni går för fort, mycket för fort". För mycket smågnäll, obestyrkta klagomål, oro utan gräns och oräkneliga tabun — allt detta betraktar de som den rätta politiken för att vägleda den socialistiska massrörelsen i landsbygdsområdena.

Nej, detta är inte den rätta linjen, det är den felaktiga.

Den socialistiska omvandlingens flod på landsbygden, kooperationens flod, har redan svept fram över ett antal orter och kommer snart att svepa fram över hela landet. Det är en väldig socialistisk revolutionär rörelse som omfattar en jordbrukande befolkning på mer än 500 miljoner, och den har en oerhörd, världsomfattande betydelse. Vi bör ge denna rörelse aktiv, entusiastisk och systematisk ledning, vi bör inte hålla den tillbaka med några som helst medel. Det är oundvikligt att en del misstag begås i processen, vilket är förståeligt, och de kommer inte att bli svåra att rätta. Brister och misstag bland kadrer och bönder kan avhjälpas eller övervinnas förutsatt att vi aktivt hjälper dem. Kadrerna och bönderna rycker fram under partiets ledning. Och rörelsen är i grunden frisk. På några orter har de gjort vissa misstag i sitt arbete. Så till exempel har fattiga bönder utan hänsyn till deras svårigheter, utestängts från kooperativen, medan välbärgade mellanbönder har tvingats in i kooperativen trots att detta strider mot deras intressen. Dessa misstag bör rättas genom att skola kadrer och bönder och inte genom att helt simpelt skälla ut dem. Burdusa tillrättavisningar löser inga problem. Vi måste vägleda rörelsen djärvt och får inte "frukta drakar framför oss och tigrar bakom oss". Både kadrer och bönder kommer att omforma sig under loppet av de strider som de själva genomlever. Låt dem gå till verket och låt dem lära och bli kunnigare alltefter som de går framåt. På detta sätt kommer många bra människor fram i första ledet. "Fruktan för drakar framför och tigrar bakom oss" kommer inte att skapa kadrer. Stora grupper av kadrer med kortvarig utbildning bör ovanifrån skickas till landsbygden för att vägleda och bistå den kooperativa rörelsen, men de måste också delta i rörelsen, om de ska lära sig hur de ska arbeta. Man lär sig inte nödvändigtvis hur ett arbete ska utföras enbart genom att lyssna till en föreläsare, som förklarar några dussin punkter inför en utbildningsklass.

Kort sagt, ledningen bör aldrig sacka efter massrörelsen. Men som det nu ligger till springer massrörelsen före medan ledningen inte kan hålla takten med den. Detta förhållande måste ändras.

II

Den landsomfattande kooperativa rörelsen tar nu jättekliv framåt, och ändå måste vi fortfarande diskutera sådana frågor som: Kan kooperativen växa? Kan de svetsas samman? Såvitt vissa kamrater angår tycks den springande punkten vara deras bekymmer över huruvida det är möjligt att svetsa samman de flera hundratusen halvsocialistiska kooperativen som nu finns, vilka i allmänhet är ganska små och i genomsnitt omfattar ett tjugotal bondehushåll. Tillväxt kan naturligtvis inte komma i fråga om de inte kan svetsas samman. Vissa kamrater är fortfarande inte övertygade, trots siffrorna över kooperationens tillväxt under de senaste åren, och önskar vänta och se hur saker och ting gestaltar sig år 1955. De kan till och med önska vänta och se i ytterligare ett år, och endast om flera kooperativ har svetsats samman i slutet av 1956, blir de verkligt övertygade om att jordbrukets kooperativa omvandling är möjlig och att vår Centralkommittés linje är riktig. Det är skälet till att arbetet under dessa två år är avgörande.

För att visa att jordbrukskooperation är möjlig att genomföra och hur sund partiets Centralkommittés linje är i denna fråga är, är det kanske inte utan ett visst värde för oss att gå igenom den kooperativa rörelsens historia inom jordbruket i vårt land.

Under de tjugotvå år av revolutionära krig som föregick Folkrepubliken Kinas bildande, hade vårt parti redan förvärvat erfarenhet i att vägleda bönderna till att efter jordbruksreformen bilda organisationer för ömsesidig hjälp för jordbruksproducenter, vilka innehöll vissa ansatser till socialism. På den tiden fanns det arbetsgrupper och plöjningslag för ömsesidig hjälp i provinsen Kiangsi, lag för arbetsbyte i norra Shensi och lag för ömsesidig hjälp i norra, östra och nordöstra Kina. I enstaka fall uppstod också jordbruksproducentkooperativ av halvsocialistisk eller socialistisk karaktär. Under försvarskriget mot Japan uppstod till exempel ett jordbruksproducentkooperativ av socialistisk karaktär i Ansai härad i norra Shensi. Men dylika kooperativ främjades då inte i större omfattning.

Det var efter Folkrepubliken Kinas bildande som vårt parti ledde bönderna att i större omfattning skapa lag för ömsesidig hjälp bland jordbruksproducenter och i att ta initiativ till att på grundval av dessa lag bilda ett stort antal producentkooperativ inom jordbruket. Nu har nästan ytterligare sex år gått åt till detta arbete.

Den 15 december 1951, när vårt partis Centralkommitté antog det första förslaget till resolution om ömsesidig hjälp och kooperation inom jordbruksproduktionen, och sände ut den till de lokala partiorganisationerna att pröva, fanns det redan tre hundra eller flera producentkooperativ inom jordbruket. (Dokumentet offentliggjordes inte i pressen som en formell partiresolution förrän i mars 1953.) Två år senare, när vår Centralkommitté den 16 december 1953 utsände sin resolution om producentkooperativ inom jordbruket, hade antalet vuxit till över 14.000, vilket innebar en 46-faldig ökning under loppet av två år.

Denna resolution uppmanade till att öka producentkooperativen inom jordbruket från omkring 14.000 till 35.800 från vintern 1953 och till höstskörden 1954, det vill säga en ökning med knappa 150 procent. Som det visade sig ökade antalet under året i verkligheten till 100.000, en ökning med över 600 procent.

I oktober 1954 beslöt vårt partis Centralkommitté om en ökning med 500 procent, från 100.000 till 600.000. I verkligheten nådde siffran upp till 670.000. Till juni 1955, efter en preliminär justering, skars den ned med 20.000. Kvar hade vi då 650.000 eller 50.000 utöver det planerade målet. Antalet bondehushåll i kooperativen var 16.900.000, eller i genomsnitt 26 hushåll i varje.

Dessa kooperativ befann sig huvudsakligen i de nordliga provinserna, vilka befriats tidigare än de övriga. Vad de övriga, senare befriade provinserna beträffar, vilka utgör flertalet, har var och en ett antal producentkooperativ inom jordbruket, men med undantag för Anhwei och Che-kiang, har de ännu inte många.

Dessa kooperativ är i allmänhet små, men några få är stora, en del med 70 till 80 hushåll, några med över 100 och några med flera hundra.

De flesta är halvsocialistiska, men några få har utvecklats till kooperativ på ett högre stadium, av socialistisk karaktär.

Samtidigt som böndernas kooperativa rörelse inom jordbrukskooperationen växt har ett litet antal socialistiska statsjordbruk upprättats i vårt land. År 1957 ska vi ha 3.038 statsjordbruk, vilka odlar 16.870.000 mou. Av dessa kommer 141 att vara mekaniserade jordbruk (däri inberäknade både de som fanns år 1952 och de som ska skapas under första femårsplanen) med 7.580.000 mou odlad jord, och 2.897 kommer att vara icke-mekaniserade statsjordbruk under lokal förvaltning och odla 9.290.000 mou. Det blir en stor ökning av det statsdrivna lantbruket under den period som täcks av andra och tredje femårsplanerna.

På våren 1955 beslöt vårt partis Centralkommitté att antalet producentkooperativ inom jordbruket skulle öka till en miljon. Detta betyder en ökning med endast 350.000 utöver de 650.000 som nu finns, eller litet mer än 50 procent. Det tycks mig att detta kan vara en smula för litet. Antagligen borde siffran 650.000 ungefärligen fördubblas, det vill säga, öka till något liknande 1.300.000, så att det i var och en av landets cirka 200.000 socknar, utom i några av gränsområdena, kommer att finns ett eller fler små jordbrukskooperativ av halv-socialistisk karaktär, vilka kan tjäna som mönster. Inom ett eller två år kommer dessa kooperativ att vinna erfarenhet och bli gamla kooperativ, och folk kommer att lära av dem. Det finns fortfarande fjorton månader kvar mellan nu och höstskörden i oktober 1956, och det borde vara möjligt att fullgöra denna plan för upprättandet av kooperativ. Jag hoppas att de ansvariga kamraterna i de olika provinserna och autonoma områdena, när de kommer hem, ska undersöka saken närmare, utarbeta lämpliga planer i överensstämmelse med de konkreta betingelserna och inom två månader rapportera till Centralkommittén. Vi ska då diskutera saken igen och fatta ett slutgiltigt beslut.

Frågan är huruvida kooperativen kan konsolideras. En del människor säger, att fjolårets plan att skapa 500.000 var för stor och för överilad och att detta gäller även detta års plan för att bilda ytterligare 350.000. De tvivlar på att så många kooperativ, när de väl är bildade, kan konsolideras.

Är det möjligt att konsolidera dem?

Det är sant att varken socialistisk industrialisering eller socialistisk omvandling är lätta. Att växla över omkring 110 miljoner bondehushåll från individuellt till kollektivt jordbruk och att därefter uppnå jordbrukets tekniska omvandling innefattar säkerligen en mängd svårigheter. Men vi bör lita till vårt partis förmåga att leda massorna till att övervinna dessa.

Till frågan om jordbrukskooperation tror jag att vi, för det första, bör ha tillit till att både fattigbönderna och de lägre mellanbönderna bland de nya och gamla mellanbönderna[1] är entusiastiska för att ta den socialistiska vägen och ivrigt besvarar vårt partis maning till kooperativ omvandling — detta är särskilt fallet med dem som har en högre nivå av politisk medvetenhet — därför att fattigbönderna befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge och därför att de lägre mellanbönderna ännu inte har det bra, fastän deras ekonomiska läge är bättre än före befrielsen.

Jag tror att vi, för det andra, bör ha tillit till att partiet är i stånd att leda folket i hela landet till socialismen. Efter att ha lett folkets stora demokratiska revolution till seger och upprättat folkets demokratiska diktatur under arbetarklassens ledning, kan vårt parti säkerligen leda hela nationen till att i allt väsentligt genomföra socialistisk industrialisering och socialistisk omvandling av jordbruket, hantverket och den kapitalistiska industrin och handeln under i stort sett tre femårsplaner. Inom jordbruket liksom på andra områden har vi redan starka och övertygande bevis för detta. Lägg märke till den första gruppen med 300 kooperativ, den andra med 13.700 och den tredje med 86.000, eller allt som allt 100.000, allesammans upprättade före hösten 1954 och allesammans konsoliderade därefter. Varför kan då inte den fjärde gruppen med 550.000 kooperativ, bildade åren 1954-55, och den femte gruppen, som ska upprättas åren 1955-56 (den provisoriska kontrollsiffran är 350.000, som ska underkastas slutgiltig bekräftelse), också konsolideras?

Vi måste ha tilltro till massorna och vi måste ha tilltro till partiet. Dessa är två huvudprinciper. Om vi tvivlar på dessa principer kommer vi inte att uträtta någonting.

III

För att steg för steg uppnå kooperation i alla våra jordbruksområden, måste vi samvetsgrant kontrollera och stärka de kooperativ som redan finns.

Vi måste lägga vikt vid kooperativens kvalitet och bekämpa varje tendens till att inrikta sig enbart på att öka deras antal och medlemsantal men försumma deras kvalitet. Vi måste därför ägna allvarlig uppmärksamhet åt arbetet med att kontrollera kooperativen.

Denna kontroll bör företas inte bara en gång, utan två eller tre gånger om året. Ett visst antal kooperativ har under första halvåret i år kontrollerats en gång (på vissa platser gjordes kontrollen tydligen mycket slarvigt, utan allvarliga ansträngningar). Jag föreslår en andra kontroll av dessa kooperativ under hösten och vintern detta år, och en tredje under våren och sommaren nästa år. Av de 650.000 kooperativ som finns är 550.000 nya. De bildades i vintras eller denna vår och innefattar ett antal kooperativ av I klass[2] vilka är mer eller mindre konsoliderade. Om man till dessa lägger de 100.000 gamla och konsoliderade kooperativen, är det antal som nu är konsoliderade alls inte litet. Kan dessa kooperativ bidra till att åstadkomma en gradvis konsolidering av de övriga? Svaret bör säkerligen bli ja.

Vi bör sätta högt värde på varje gnista av socialistisk entusiasm som bönderna och kadrerna visar och inte kväva denna entusiasm. Vi bör helhjärtat identifiera oss med kooperativens medlemmar och kadrer och härads- och distrikts- och sockenkadrerna och inte kväva deras entusiasm.

Inget beslut bör fattas om att upplösa kooperativ därest inte alla, eller nästan alla deras medlemmar har föresatt sig att inte fortsätta. Om några medlemmar har bestämt sig för att ge upp, låt då dem gå ur medan flertalet stannar och fortsätter. Om flertalet är fast emot att fortsätta, men mindretalet är villiga att göra det, låt då flertalet gå ur medan mindretalet stannar och fortsätter. Även om det går dithän, kommer det att vara i sin ordning. I ett mycket litet kooperativ med endast sex hushåll, i provinsen Hopei, vägrade tre gamla mellanbondehushåll bestämt att fortsätta och tilläts att gå ur. Men de tre fattigbondehushållen[3] sa att de skulle fortsätta vad som än hände. De gjorde så, och kooperativet bevarades. I verkligheten är den väg, som dessa tre fattigbondehushåll tog, den väg som 500 miljoner av landets bönder kommer att ta. Alla bönder som nu brukar jorden individuellt kommer med tiden att slå in på den väg som beslutsamt valdes av dessa tre fattigbondehushåll.

Sedan en politik som kallades "beslutsam sammandragning" antagits i Chekiang (icke genom beslut av partiets provinskommitté i Chekiang) upplöstes i ett enda slag 15.000 (omfattande 400.000 bondehushåll) av de 53.000 kooperativen i provinsen. Detta orsakade stort missnöje bland massorna och kadrerna, och det var en alltigenom felaktig handling. Denna politik för "beslutsam sammandragning" beslöts i panik. Att ta ett sådant stort steg utan Centralkommitténs gillande var också felaktigt. Dessutom hade Centralkommittén redan i april 1955 utsänt en varning: "Upprepa inte misstaget med massupplösning av kooperativ, som begicks år 1953, annars kommer ni åter att nödgas företa en självkritik". Och likväl föredrog vissa kamrater att inte bry sig om denna varning.

För mig ser det ut som om det finns två tendenser när vi står inför framgång, båda icke önskvärda. En är att bli yr av framgången, vilket leder till att man blir uppblåst och gör misstag i form av "vänster"-avvikelser. Det är naturligtvis illa. En annan är att bli rädd för framgång, vilket leder till "beslutsam sammandragning" och misstag i form av högeravvikelser. Det är precis lika illa. Problemet nu är av det sistnämnda slaget, för en del kamrater har blivit rädda för de många hundratusen små kooperativen.

IV

Innan kooperativen bildas, måste ett allvarligt och gott förberedelsearbete utföras.

Vi måste ägna uppmärksamhet åt kvaliteten redan från starten och bekämpa tendensen att eftersträva enbart kvantitet.

Utkämpa ingen strid oförberedd, utkämpa ingen strid som ni inte är säkra om att vinna. Detta var vårt partis berömda paroll under de revolutionära krigen. Den kan också tillämpas på arbetet för att bygga socialismen. För att vara säker om framgång, måste man vara beredd, och vad mera är, fullt beredd. En stor del förberedelsearbete är nödvändigt, innan en ny hop av producentkooperativ inom jordbruket kan bildas i en provins, en prefektur eller ett härad. Detta arbete bör i huvudsak bestå i följande:

1) Kritisera felaktiga idéer och summera de erfarenheter som vunnits i tidigare arbete.

2) Bedriv systematisk och upprepad propaganda bland bondemassorna rörande vårt partis principer, politiska riktlinjer och åtgärder för jordbrukskooperation. När vi gör detta, bör vi inte endast förklara fördelarna med kooperativ omvandling, vi bör också framhålla de svårigheter som kommer att möta på vägen så att bönderna kan vara väl förberedda andligen.

3) Gör upp en omfattande plan för jordbrukskooperationens utvidgning inom hela provinsen, prefekturen, häradet, distriktet eller socknen i ljuset av de faktiska förhållandena och utarbeta en årsplan i överensstämmelse därmed.

4) Utbilda kadrer i korta kurser för att bilda kooperativ.

5) Utveckla jordbruksproducenternas lag för ömsesidig hjälp i bred omfattning och i stort antal och förmå, när helst så är möjligt, dessa lag att gå tillsammans och bilda kombinerade lag för ömsesidig hjälp. Lägg på detta sätt grunden för ytterligare samgående i kooperativ.

Om vi gör allt detta, blir det möjligt att i huvudsak lösa problemet om enhet mellan kvantitet och kvalitet i kooperativens utveckling. Men det kommer fortfarande att vara nödvändigt att följa upp arbetet genom en omedelbar kontroll sedan varje grupp av kooperativ bildats.

Huruvida en grupp kooperativ, sedan de väl bildats, kan konsolideras eller inte beror, för det första, på hur väl det förberedande arbetet utförts och, för det andra, på hur väl kontrollen genomförts efteråt.

I arbetet för att upprätta och kontrollera kooperativen måste vi lita till partiets och ungdomsförbundets avdelningar i socknen. Av detta skäl måste bägge uppgifterna intimt förbindas med uppbygget och konsolideringen av partiets och ungdomsförbundets avdelningar i landsbygdsområdena.

Både vid upprättandet av kooperativen och vid kontrollen av dem bör de lokala kadrerna i landsbygdsområdena utgöra huvudstyrkan, och de bör uppmuntras och ombedjas att ta ansvar, medan kadrer, som sänts uppifrån, bör utgöra hjälpstyrkan vars uppgift är att vägleda och hjälpa men inte att ta allting i egna händer.

V

Produktionen i jordbruksproducenternas kooperativ måste uppnå högre skördeavkastning än de enskilda bönderna och lagen för ömsesidig hjälp. Produktionen får inte stanna på den nivå som de enskilda böndernas eller lagen för ömsesidig hjälp uppnå, för det skulle betyda misslyckande. Vad är det då för mening med att alls ha kooperativ? Än mindre kan avkastningen tillåtas att sjunka. Över 80 procent av de 650.000 producentkooperativ inom jordbruket som redan är bildade har ökat sin skördeavkastning. Detta är mycket bra och visar att medlemmarna är mycket ivriga att producera och att kooperativen är överlägsna lagen för ömsesidig hjälp och mycket överlägsna enskilt jordbruk. För att öka skördeavkastningen är det nödvändigt:

1) att hålla fast vid principen om frivilligt deltagande och ömsesidig nytta,
2) att förbättra ledningen (planering och administration av produktionen, arbetets organisering osv),
3) att förbättra jordbrukstekniken (djup plöjning och intensiv odling, tät plantering i små klungor, utökning av det område som används för två eller tre kulturer, införande av bättre utsädessorter, popularisering av nya typer av jordbruksverktyg, kamp mot växtsjukdomar och skadeinsekter, osv.), och
4) att öka produktionsmedlen (odlad jord, gödningsmedel, vattenregleringsanläggningar, dragdjur, jordbruksredskap, osv.).

Dessa är oumbärliga förutsättningar för att konsolidera kooperativen och säkra ökad produktion.
Då vi håller fast vid principen om frivilligt deltagande och ömsesidig nytta måste vi för närvarande ägna vår uppmärksamhet åt följande problem:

1) Om det är bra eller inte att i ett eller två år uppskjuta inlämningen av dragdjuren och större jordbruksredskap som andelar i kooperativet, och om de priser som fastställts är rättvisa eller inte och om betalningarna till ägarna spritts över för lång tid eller ej.
2) Om förhållandet mellan den betalning som baseras på jordandelar och betalningen för arbetet är riktigt eller inte.
3) Hur kooperativet bör skapa de fonder det behöver.
4) Huruvida vissa medlemmar ska tillåtas att ägna en del av sitt arbete åt vissa slag av biproduktion eller inte.
(Eftersom de produktionskooperativ inom jordbruket som vi nu bildar i allmänhet ännu är halv-socialistiska till sin karaktär, måste vi se till att lösa dessa fyra problem på ett riktigt sätt så att vi inte kränker principen om ömsesidig nytta i förhållandet mellan fattigbönder och mellanbönder, ty utan att vi håller fast vid den finns det ingen grundval för frivilligt deltagande.)
5) Hur mycket jord ska avsättas för medlemmarna att odla för sina personliga behov.
6) Frågan om klassammansättningen av kooperativets medlemsstock.

Och så vidare.

Här skulle jag vilja behandla frågan om klassammansättningen av kooperativets medlemsstock. Jag tror att vi under de närmaste ett eller två åren överallt där kooperationen just har börjat spridas eller helt nyligen har spritts, som för närvarande är fallet i de flesta områden, först bör få de aktiva elementen i följande befolkningssektioner att organisera sig: 1) fattigbönderna, 2) de lägre mellanbönderna bland de nya mellanbönderna, och 3) de lägre mellanbönderna bland de gamla mellanbönderna. De bland dessa som för närvarande inte är entusiastiska bör emellertid inte dras in mot sin vilja. De kan dras in i kooperativen grupp efter grupp när deras politiska medvetenhet har höjts och de har blivit intresserade i kooperativen. Dessa sektioner är mer eller mindre likartade i fråga om ekonomisk ställning. Antingen är deras liv fortfarande hårt (till exempel fattigbönderna, som fastän de har fått jord, och har det mycket bättre ställt än före befrielsen, fortfarande befinner sig i svårigheter därför att de saknar arbetskraft, dragdjur och jordbruksredskap), eller de har det fortfarande inte bra ställt (till exempel de lägre mellanbönderna). Därför är de tillsammans entusiastiska för att bilda kooperativ. Inte desto mindre varierar graden av deras entusiasm av en eller annan orsak — en del är mycket ivriga, en annan del är tills vidare inte så ivriga och återigen andra föredrar att vänta och se. Därför bör vi ägna en viss tid åt att skola alla som ännu inte önskar ansluta sig till kooperativen. Även om de är fattigbönder eller lägre mellanbönder bör vi tålmodigt vänta tills de är mera politiskt medvetna och vi får inte bryta mot principen om frivillighet genom att dra in dem mot deras vilja.

Vad de nya och gamla övre mellanbönderna beträffar, det vill säga, de mellanbönder som ekonomiskt är bättre ställda, bör de, med undantag för de som är tillräckligt politiskt medvetna för att ta den socialistiska vägen och verkligen är villiga att ansluta sig, inte släppas in i kooperativen för närvarande, än mindre dras in mot sin vilja. Orsaken är att de ännu inte är nog politiskt medvetna för att ta den socialistiska vägen. De kommer att bestämma sig för att gå med i kooperativen endast sedan flertalet i landsbygdsområdena har gått med, eller när kooperativens avkastning per mou är lika stor som eller tom överstiger deras egen och de förstår att det i varje avseende är till nackdel för dem att fortsätta att arbeta på egen hand och att de inte kan främja sina intressen annorledes än genom att ansluta sig.

Det första vi måste göra är således att gruppera de människor, som är fattiga, eller inte har det bra ställt, enligt deras politiska medvetenhetsnivå (tillsammans bildar de omkring 60 till 70 procent av landsbygdsbefolkningen) och förmå dem att under de närmaste åren organisera kooperativ i klungor, och endast därefter bör de välbeställda mellanbönderna dras in. På detta sätt kommer vi att undvika kommandometoder.

Under de närmaste åren får godsägare och rika bönder absolut inte tillåtas inträda i kooperativen i alla områden där den kooperativa omvandlingen inte avslutats i allt väsentligt. I områden där den i allt väsentligt avslutats, kan emellertid de konsoliderade kooperativen på vissa villkor, steg för steg och i grupper släppa in tidigare godsägare och rika bönder, vilka för länge sedan givit upp att exploatera andra, deltar i kroppsarbete och är laglydiga. Kooperativen kan tillåta dem att delta i det kollektiva arbetet samtidigt som de fortsätter att omdana dem genom kroppsarbete.

VI

Vad kooperativens utveckling beträffar, är problemet nu inte det att vi måste kritisera förhastad frammarsch. Det är fel att säga att kooperativens nuvarande utveckling har "gått utöver de faktiska möjligheterna" eller "gått utöver massornas politiska medvetenhetsnivå". Så här förhåller det sig: Kina har en enorm befolkning som har otillräckligt med odlad jord (endast tre mou per person, när vi tar landet som helhet, och endast en mou eller till och med mindre i genomsnitt i många delar av de sydliga provinserna), naturkatastrofer förekommer ofta (varje år lider stora områden av brukad jord i varierande grad av översvämning, torka, stormar, frost, hagel eller skadeinsekter, och jordbruksmetoderna är efterblivna. Följaktligen befinner sig många i svårigheter eller är inte välbeställda, trots att bondemassornas liv har förbättrats eller till och med förbättrats ganska mycket efter jordbruksreformen, och följaktligen är flertalet av bönderna entusiastiska för den socialistiska vägen. Deras entusiasm ökas ständigt av Kinas socialistiska industrialisering och dess framgångar. För dem är socialismen den enda utvägen. Dessa bönder utgör 60 till 70 % av den totala landsbygdsbefolkningen. Med andra ord, det enda sättet för böndernas flertal att skaka av sig fattigdomen, förbättra sin försörjning och bekämpa naturkatastrofer är att enas och gå framåt längs socialismens stora väg. Denna medvetenhet växer snabbt bland massorna av fattigbönder och sådana som inte är välbeställda. De välbeställda, eller tämligen välbeställda bönderna, vilka utgör endast 20 till 30 % av landsbygdsbefolkningen, vacklar. Några gör sig stor möda att gå den kapitalistiska vägen. Som jag redan sagt, finns det också många bland fattigbönderna och de som inte är välbeställda som tillsvidare intar hållningen vänta-och-se, ty deras politiska medvetenhet är låg och även de vacklar. Det är emellertid lättare för dem än för de välbeställda bönderna att godta socialismen. Så förhåller det sig verkligen. Men en del av våra kamrater bryr sig inte om dessa fakta och tror att de flera hundratusen nyligen upprättade små halv-socialistiska producentkooperativen inom jordbruket har "gått utöver de faktiska möjligheterna" eller "gått utöver massornas politiska medvetenhetsnivå". Detta visar att de har sina ögon på det jämförelsevis lilla antalet välbeställda bönder och förbiser det stora flertalet, fattigbönderna och de som inte är välbeställda. Detta är ett slag av felaktigt tänkande.

Dessa kamrater underskattar dessutom styrkan i kommunistiska partiets ledning på landsbygden och bondemassornas helhjärtade stöd till partiet. De tror att det är svårt nog som det är för partiet att konsolidera de flera hundratusen små kooperativen som redan finns och att en omfattande utvidgning därför är helt enkelt otänkbar. De gör sig en pessimistisk bild av partiets nuvarande arbete för att leda jordbrukskooperationen och menar att det "gått utöver kadrernas erfarenhetsnivå". Det är sant, att den socialistiska revolutionen är en revolution av nytt slag. Tidigare var vår erfarenhet begränsad till den borgerligt demokratiska revolutionen och vi hade ingen erfarenhet i socialistisk revolution. Men hur kan vi vinna sådan erfarenhet? Genom att sätta oss ned och vänta på den? Eller genom att dyka in i den socialistiska revolutionens kamper och lära i denna process? Hur kan vi vinna erfarenhet i industrialisering utan att genomföra femårsplanen eller utan att pressa framåt i arbetet med den socialistiska industrialiseringen? En del av femårsplanen handlar om jordbrukskooperation. Om vi inte leder bönder i att i varje socken och by organisera en eller flera producentkooperativ inom jordbruket, varifrån ska då "kadrernas erfarenhetsnivå" komma och hur ska den höjas? Det är klart att idén att jordbrukskooperativens nuvarande utveckling har "gått utöver kadrernas erfarenhetsnivå" är felaktig. Detta är ett annat slag av felaktigt tänkande.

Det sätt på vilket dessa kamrater ser på problemen är fel. De betraktar inte det väsentliga eller huvudsidorna utan lägger tonvikten på de icke väsentliga eller mindre viktiga sidorna. Det bör framhållas att dessa icke väsentliga eller mindre viktiga sidor inte får förbises och måste behandlas en efter en. Men de bör inte tas som de väsentliga eller huvudsidorna. Om så sker kommer vi att tappa kursen.

Vi måste ha tillit till, för det första, att bondemassorna är villiga att steg för steg ta socialismens väg under partiets ledning och, för det andra, att partiet är i stånd att leda bönderna in på denna vag. Dessa två ting är sakens väsen, huvudströmmen. Om vi saknar denna övertygelse, blir det omöjligt för oss att i grunden genomföra socialismens uppbygge inom i stort sett tre femårsplaner.

VII

Sovjetunionens stora historiska erfarenhet i socialistiskt uppbygge besjälar vårt folk med fullt förtroende till att socialismen kan byggas i Kina. Emellertid råder i denna fråga om internationell erfarenhet olika synpunkter. En del kamrater ogillar vår Centralkommittés politik att se till att jordbrukskooperationens utveckling håller jämna steg med vår socialistiska industrialisering fastän hållbarheten i en sådan politik har bevisats i Sovjetunionen. Medan de medger att den hastighet vi för närvarande har i industrialiseringen är lämplig, hävdar de att jordbruksproduktionen bör gå framåt i en ytterligt långsam takt och inte behöver hålla jämna steg med den. Detta är att bortse från Sovjetunionens erfarenhet. Dessa kamrater förstår inte att den socialistiska industrialiseringen inte kan genomföras isolerad från den kooperativa omvandlingen av jordbruket. Först och främst är, som alla vet, den nuvarande nivån på produktionen av varuspannmål och råmaterial för industrin låg i Kina, medan statens behov av dessa ting växer från år till år, och detta skapar en skarp motsättning. Om vi inte i grunden kan lösa jordbruksproduktionens problem inom grovt räknat tre femårsplaner, det vill säga, om vårt jordbruk inte kan göra ett språng från småbruk med djurdragna jordbruksredskap till mekaniserat storjordbruk, samtidigt med omfattande statsorganiserad nyodling med nybyggare som använder maskiner (planen är att under loppet av tre femårsplaner lägga 400 till 500 miljoner mou av öde land under plogen), då kommer vi att misslyckas med att lösa motsättningen mellan det ständigt ökande behovet av varuspannmål och råmaterial för industrin och den nuvarande allmänt låga produktionen av stapelgrödor och vi kommer att råka i stora svårigheter i vår socialistiska industrialisering och vara ur stånd att fullborda den. Sovjetunionen, som stod inför samma problem under loppet av det socialistiska uppbygget, löste det genom att leda och utveckla jordbrukets kollektivisering på ett planerat sätt. Och vi kan lösa vårt endast med samma metod. För det andra, har en del av våra kamrater inte tänkt på sambandet mellan följande två fakta, nämligen, att den tunga industrin, den socialistiska industrialiseringens viktigaste gren, producerar för användning i jordbruket traktorer och andra jordbruksmaskiner, gödningsmedel, moderna transportmedel, olja, elkraft osv, och att alla dessa ting kan användas, eller användas i stor omfattning, endast på grundval av ett jordbruk i vilket kooperativt storjordbruk överväger. Vi genomför nu en revolution, inte endast i ett samhällssystem, övergången från privat till allmän äganderätt, utan också i teknologin, övergången från hantverk till modern maskinell storproduktion, och de två revolutionerna är inbördes förbundna. Inom jordbruket måste, sådana betingelserna är i vårt land, kooperation föregå användning av stora maskiner (i kapitalistiska länder utvecklas jordbruket kapitalistiskt). Därför får vi under inga förhållanden betrakta industri och jordbruk, socialistisk industrialisering och den socialistiska omvandlingen av jordbruket såsom fristående eller isolerade ting, och under inga förhållanden får vi lägga vikt vid den ena och lägga sordin på den andra. Även i denna fråga visar Sovjets erfarenhet vägen, likväl ger en del av våra kamrater inte akt på detta och betraktar alltid dessa frågor såsom isolerade och fristående.

För det tredje, en del av våra kamrater har också underlåtit att ägna en tanke åt förbindelsen mellan två andra fakta, nämligen, att stora fonder krävs för att genomföra både den nationella industrialiseringen och den tekniska omvandlingen av jordbruket, och att en avsevärd del av dessa fonder måste ackumuleras genom jordbruk. Vid sidan om den direkta jordbruksskatten sker detta genom att den lätta industrin utvecklas till att producera de stora mängder av konsumtionsvaror som bönderna behöver och byta dessa mot böndernas varuspannmål och råmaterial för den lätta industrin så att både böndernas och statens materialbehov tillgodoses och fonder ackumuleras för staten. Än mer, en omfattande expansion av den lätta industrin kräver utveckling av jordbruket såväl som av den tunga industrin. För den kan inte åstadkommas på grundval av småbondehushållning. Den måste avvakta storjordbruket, vilket i vårt land betyder socialistiskt, kooperativt jordbruk. Endast denna typ av jordbruk kan ge bönderna en mycket större köpkraft än de nu besitter. Även här har Sovjetunionen försett oss med erfarenhet, men en del av våra kamrater tar ingen notis om den. De intar samma ståndpunkt som bourgeoisin, de rika bönderna eller de välbärgade mellanbönderna med deras spontana tendenser till kapitalism. De tänker alltid på de fås intressen och underlåter att inta arbetarklassens ståndpunkt och tänka på hela landets och folkets intressen.

VIII

Vidare har några kamrater i Sovjetunionens kommunistiska partis historia grävt fram ett slags argument mot vad de kallar impulsivitet och överilning i vårt nuvarande arbete för jordbrukskooperation i Kina. Säger inte Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikernas) historia, Kort kurs oss att många lokala partiorganisationer i Sovjetunionen under en viss period begick felet att visa impulsivitet och överilning i fråga om takten i kollektiviseringen? Bör vi inte uppmärksamma denna internationella erfarenhet?

Jag tror vi bör uppmärksamma denna sovjetiska erfarenhet och i vårt tänkande måste bekämpa varje slags impulsivitet och överilning, som förbiser det förberedande arbetet och inte tar hänsyn till bondemassornas politiska medvetenhetsnivå. Men under inga förhållanden bör vi tillåta dessa kamrater att använda de sovjetiska erfarenheterna för att skyla sin idé att vi ska röra oss i snigelfart.

Hur har vårt partis Centralkommitté beslutat att genomföra jordbrukskooperationen i Kina?

För det första, avser den att i stort genomföra planen på aderton år. En period på litet över tre år, från Folkrepubliken Kinas bildande i oktober 1949 till 1952, användes för att återupprätta nationalhushållet. Förutom jordbruksreformen och återställandet av produktionen, genomförde vi på jordbrukets område under denna period en kraftig utökning av organiseringen av jordbruksproducenternas lag för ömsesidig hjälp i alla de gamla befriade områdena, där vi också började bilda halvsocialistiska producentkooperativ inom jordbruket och vann en del erfarenhet. Därpå följde första femårsplanen som började 1953. Nästan tre år har gått sedan dess, och under tiden har vår rörelse för jordbrukskooperation spritts över hela landet och vår erfarenhet vuxit. Perioden från Folkrepubliken Kinas bildande och till slutet av tredje femårsplanen täcker aderton år. Under den perioden avser vi att i allt väsentligt genomföra jordbrukets socialistiska omvandling tillsammans med den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omvandlingen av hantverket och den kapitalistiska industrin och handeln. Är detta möjligt? De sovjetiska erfarenheterna säger oss att det är fullt möjligt. I Sovjetunionen avslöts inbördeskriget år 1920 och jordbrukets kollektivisering fullbordades på sjutton år, från 1921 till 1937. Huvudparten av detta arbete gjordes under de sex åren från 1929 till 1934. Fastän, såsom Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikernas) historia, Kort kurs, anger, en del lokala partiorganisationer i Sovjetunionen fick "svindel av framgångarna" under denna period, rättades misstaget snabbt. Slutligen genomförde Sovjetunionen genom en stor ansträngning framgångsrikt den socialistiska omvandlingen av hela sitt jordbruk och uppnådde samtidigt en massiv teknisk omläggning av jordbruket. Denna väg, som Sovjetunionen tillryggalade, är vårt mönster.

För det andra, den metod som vi använder i jordbrukets socialistiska omvandling är att gå framåt steg för steg. Det första steget var att, i överensstämmelse med principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig nytta, uppmana bönderna att organisera producentlag för ömsesidig hjälp inom jordbruket. Dessa lag hade endast vissa ansatser till socialism och omfattade blott ett fåtal eller upp till omkring ett dussin hushåll vardera. Det andra steget var att, likaledes i överensstämmelse med principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig nytta, uppmana bönderna att organisera små producentkooperativ inom jordbruket på grundval av dessa lag för ömsesidig hjälp, kooperativ som är halv-socialistiska till sin karaktär och kännetecknas av att jorden läggs ihop som andelar och av enhetlig skötsel. Sedan blir det tredje steget att uppmana bönderna att, i överensstämmelse med de nyssnämnda principerna, ytterligare gå samman på grundval av dessa små halv-socialistiska kooperativ och organisera stora fullt ut socialistiska kooperativ för jordbruksproducenter. Dessa steg gör det möjligt för bönderna att undan för undan höja sin socialistiska medvetenhet genom personlig erfarenhet och att undan för undan ändra sitt sätt att leva, och sålunda minska känslan av hastig förändring. Dessa steg leder i allmänhet till att en nedgång i produktionen kan undvikas under de första ett eller två åren. De måste faktiskt säkra en ökning varje år och detta kan göras. Över 80 procent av de 650.000 producentkooperativen som finns inom jordbruket har ökat sin avkastning medan mer än 10 procent har gått jämt upp och färre än 10 procent har visat en minskning. I de två sistnämnda kategorierna är tillståndet dåligt, särskilt i den sista kategorin, där produktionen har sjunkit, och en kraftig ansträngning måste göras för att kontrollera och stärka dessa kooperativ. Eftersom mer än 80 procent av alla kooperativ har ökat sin avkastning (från 10 till 30 procent), eftersom mer än 10 procent varken haft ökning eller minskning under sitt första år men kan komma att visa en ökning under sitt andra år sedan de kontrollerats, och eftersom de färre än 10 procent som uppvisar en minskande avkastning också kan komma att visa en ökning under sitt andra år, eller åtminstone gå jämt ihop, sedan de kontrollerats, kan det sägas att på det hela taget vårt framåtskridande inom kooperationen är sunt och att vi i allmänhet kan säkerställa ökad produktion och undvika en sjunkande avkastning. Vad mera är, dessa steg utgör en ypperlig kurs för utbildning av kadrer. På detta sätt kan vi stegvis utbilda administrativ och teknisk personal för kooperativen i stort antal.

För det tredje, en kontrollsiffra för jordbrukskooperationens utbyggnad bör fastställas en gång om året i enlighet med det faktiska läget, samtidigt som det under året bör ske flera inspektioner av hur det kooperativa arbetet genomförs. Konkreta åtgärder för att utvidga kooperationen i varje provins, härad och socken kan sålunda beslutas varje år, i överensstämmelse med de växlande betingelserna och graden av framgång i arbetet. På några platser kan utvidgningen stoppas ett tag, för att genomföra en kontroll; på andra platser kan utvidgning och kontroll försiggå samtidigt. I vissa kooperativ kan en del medlemmar tillåtas att gå ur, och i enskilda fall kan ett kooperativ även tillåtas att upplösa sig tillfälligt. På vissa orter bör nya kooperativ bildas i stort antal, medan det på andra platser inte bör förekomma någon ökning utom i antalet bondehushåll i de kooperativ som finns. I varje provins eller härad måste, så snart en grupp kooperativ upprättats, utvidgningen stoppas för att medge tid för en kontroll innan en ny grupp bildas. Idén att aldrig medge en paus, ett avbrott, är fel. Vad inspektionen av den kooperativa rörelsens utveckling beträffar, måste Centralkommittén och partiets kommittéer i provinserna, de autonoma områdena, municipen och prefekturerna ta ett fast grepp om den och försäkra sig om att den inte sker endast en, men flera gånger varje år. Närhelst ett problem visar sig, ta itu med det med en gång. Låt inte problemen samla sig på hög för att sedan försöka lösa dem i ett enda slag. Företa kritik i god tid, och gör inte till vana att kritisera först efter det att något hänt. Under de första sju månaderna i år, till exempel, har Centralkommittén ensam inkallat tre konferenser, den pågående inberäknad, med ledande kamrater från olika delar av landet för att diskutera frågan om kooperationen på landsbygden. Denna metod, att anpassa våra åtgärder till de lokala betingelserna och ge vägledning i tid, garanterar att färre misstag kommer att göras i vårt arbete och att de som görs snabbt kommer att rättas till.

När vi tar hänsyn till allt som ovan sagts, kan vi inte då säga att vårt partis Centralkommittés vägledande riktlinje för jordbrukskooperationen är den riktiga och därför garanterar rörelsens sunda utveckling? Det tror jag vi kan och bör säga. Att värdera denna riktlinje såsom "överilad framryckning" är absolut fel.

IX

En del kamrater tar en felaktig inställning till den livsviktiga frågan om förbundet mellan arbetare och bönder, ty de utgår från bourgeoisins, de rika böndernas, eller de välbärgade mellanböndernas ställning med deras spontana tendenser till kapitalism. Dessa kamrater tror att det nuvarande läget i den kooperativa rörelsen är mycket farligt, och de råder oss att "hoppa av hästen snabbt" i vår pågående frammarsch längs kooperationens väg. "Om vi inte gör det", varnar de oss, "blir det fara för att förbundet mellan arbetare och bönder bryts sönder". Vi tror att sanningen är den exakt motsatta. Det blir fara för att förbundet mellan arbetare och bönder bryts sönder, om ni inte snabbt hoppar upp på hästen. Det är en skillnad på bara ett enda ord här — den ene säger "av" medan den andre säger "på" — men det visar likväl skillnaden mellan de båda linjerna. Som alla vet har vi redan ett förbund mellan arbetare och bönder, som byggts på grundval av den borgerligt demokratiska revolutionen mot imperialism och feodalism, en revolution som tog jorden från godsägarna och fördelade den till bönderna för att befria dem från träldomen under det feodala ägandet. Men denna revolution är över och det feodala ägandet har avskaffats. Det som består på landsbygden i dag är de rika böndernas kapitalistiska ägande och ett väldigt hav av ägande hos enskilda bönder. Det står klart för alla att kapitalismens spontana krafter har vuxit oavbrutet på landsbygden under senare år, nya rika bönder har skjutit upp överallt liksom många välbärgade mellanbönder som strävar till att bli rika bönder. Å andra sidan, lever många fattigbönder fortfarande i armod på grund av att de har brist på produktionsmedel. En del av dem skuldsätter sig och andra säljer eller arrenderar ut sin jord. Om denna tendens får fortsätta obehindrat, är det oundvikligt att polariseringen på landsbygden förvärras från dag till dag. De bönder som förlorar sin jord och de som stannar kvar i fattigdom kommer att klaga över att vi inte gör någonting för att rädda dem undan ruin eller för att hjälpa dem ur deras svårigheter. Inte heller de välbärgade mellanbönderna, som går i kapitalistisk riktning, kommer att vara belåtna med oss, ty vi kommer aldrig att vara i stånd att tillfredsställa deras krav, om vi inte har för avsikt att ta den kapitalistiska vägen. Kan arbetarnas och böndernas förbund fortsätta att hålla samman under dessa förhållanden? Uppenbarligen inte. Det finns ingen lösning på detta problem annat än på en ny grundval. Och det betyder att steg för steg åstadkomma den socialistiska omvandlingen av hela jordbruket tillsammans med den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omvandlingen av hantverket och den kapitalistiska industrin och handeln. Med andra ord, det betyder att genomföra kooperation och avskaffa de rika böndernas hushållning och den enskilda hushållningen på landsbygden så att alla människor på landsbygden i allt högre grad blir välbeställda tillsammans. Vi vidhåller att detta är den enda vägen till att konsolidera förbundet mellan arbetare och bönder. I annat fall kommer detta förbund att råka i allvarlig fara för att falla sönder. De kamrater som råder oss att "hoppa av hästen" har fullständigt fel i sitt tänkande i denna fråga.

X

Vi måste nu inse att det snart kommer en landsomfattande flod av socialistisk omvandling på landsbygden. Detta är oundvikligt. På våren 1958, i slutet av första femårsplanens sista år, kommer de halv-socialistiska kooperativen att omfatta cirka 250 miljoner människor, omkring 55 miljoner bondehushåll (med i genomsnitt fyra och en halv personer vardera), det vill säga halva landsbygdsbefolkningen. Vid den tiden kommer många härad och en del provinser att i grunden ha avslutat den halv-socialistiska omvandlingen av jordbrukshushållningen, och i varenda del av landet kommer ett litet antal halv-socialistiska kooperativ att ha blivit helt socialistiska. År 1960, det vill säga, under andra femårsplanens första hälft, kommer vi att i huvudsak ha uppnått den halv-socialistiska omvandlingen av återstoden av jordbrukshushållningen, som innefattar den andra hälften av landsbygdsbefolkningen. Då kommer antalet helt socialistiska kooperativ, som utvecklats ur de halvsocialistiska, att ha ökat. Under första och andra femårsplanerna kommer landsbygdens omvandling att fortsätta att vara i första hand samhällelig och endast i andra hand teknisk. Antalet stora jordbruksmaskiner kommer säkerligen att öka, men inte i någon större omfattning. Under tredje femårsplanen kommer den samhälleliga och den tekniska omvandlingen på landsbygden att fortgå samtidigt. Allt fler stora jordbruksmaskiner kommer att tas i bruk varje år medan på den samhälleliga omvandlingens område de halvsocialistiska kooperativen från och med 1960 gradvis kommer att utvecklas till helt socialistiska, grupp efter grupp och stadium efter stadium. Kinas samhälleliga och ekonomiska utseende kommer inte att helt ändras förrän den socialistiska omvandlingen av det samhälleliga och ekonomiska systemet är helt genomförd och, på det tekniska området, maskiner används i alla tänkbara grenar och orter. Sådana som landets ekonomiska betingelser för närvarande är, kommer den tekniska omvandlingen att ta längre tid än den samhälleliga. Det beräknas att den landsomfattande tekniska omvandlingen av jordbruket kommer att ta omkring fyra eller fem femårsplaner, det vill säga tjugo till tjugofem år innan den är i grunden genomförd. Hela partiet måste kämpa för att genomföra denna stora uppgift.

XI

Vi måste ha omfattande planering och mer effektiv ledning.

Vi måste ha planer för kooperationens stegvisa utveckling i hela landet, i provinserna, prefekturerna, häradena, distrikten och socknarna. Och allt eftersom arbetet går framåt måste dessa planer ständigt revideras i ljuset av de faktiska betingelserna. Alla partiets och ungdomsförbundets organisationer på provins-, prefektur-, härads-, distrikts- och sockennivå måste ägna allvarlig uppmärksamhet åt landsbygdens problem och uppriktigt gå in för att förbättra sin ledning i arbetet på landsbygden. De ledande kamrater som står i spetsen för de lokala parti- och ungdomsförbundskommittéerna på olika nivåer bör vinnlägga sig om att noggrant studera jordbrukskooperationens arbete och bli experter på det. Kort sagt, de får inte stå passiva utan ska ta initiativet, inte uppge ledningen utan stärka den.

XII

I augusti 1954 (detta är naturligtvis ingen nyhet längre) rapporterade Kinas kommunistiska partis provinskommitté i Heilungkiang:

Med uppkomsten och spridningen av kooperationen på landsbygden har organisationer av olika typer för ömsesidig hjälp och kooperation samt människor ur olika skikt i landsbygdsområdena allesammans i högre eller mindre grad kommit i rörelse. De producentkooperativ som finns inom jordbruket planerar och förbereder att utöka sitt medlemsantal, och producentlagen för ömsesidig hjälp, som står i tur att bli kooperativ, planerar och förbereder sig att dra in flera hushåll, medan de som ännu inte nått den nivån är ivriga att gå framåt och nå ett högre stadium. En del människor förbereder sig att gå in i nya kooperativ, andra att ansluta sig till sådana som redan finns. De som inte är redo att gå in i kooperativ detta år, överväger aktivt att ansluta sig till lag för ömsesidig hjälp.

Liv och rörelse har uppstått i bred omfattning. En massrörelse har fötts. Detta är ett nytt och påfallande drag i jordbrukskooperationens stora utveckling. Men till följd av att en del ledande kamrater i vissa härad och distrikt inte har hållit jämna steg med detta nya drag och inte har givit effektivare ledning i god tid, har vissa osunda företeelser börjat framträda i ett antal tsun och tun. (Obs. I provinsen Heilungkiang är tsun den administrativa enhet som motsvarar socknen, i provinserna söder om Stora muren, medan tun, som inte är en administrativ enhet, är jämförbar med byn i de sistnämnda provinserna.) Till exempel, när folk börjar se sig om efter medlemmar, söker de starka ut de starka och armbågar undan de bönder som har det illa ställt. Det grälas om aktivister och medlemmar som kan utgöra stöttepelare, vilket ger upphov till oenighet. På ett ställe förekommer blind koncentration på aktivister som kan utgöra stöttepelare, och de rika bönderna och de av de välbeställda bönderna som har tämligen starka tendenser till kapitalism griper tillfället att smälla ihop lag för ömsesidig hjälp, som är av dålig kvalitet, eller sina egna kooperativ för rika bönder. Allt detta visar klart att det med hänsyn till den väldiga tillväxten av jordbrukskooperationen inte är tillräckligt att tänka endast på att skapa nya kooperativ, när vi genomför partiets politik och vägleder rörelsen. Det är nödvändigt att tänka på hela tsunet (hela socknen) och på att befordra den jordbrukskooperativa rörelsen som helhet samt ta hänsyn både till att utvidga de gamla kooperativen och skapa nya, både till att utveckla kooperativen och till att föra upp lagen för ömsesidig hjälp till ett högre stadium, både till det som görs detta år och till det som ska göras nästa år och även året därpå. Detta är enda sättet att genomföra partiets riktlinjer helt och fullt och försäkra sig om en hälsosam tillväxt av den jordbrukskooperativa rörelsen.

Är det endast i provinsen Heilungkiang som "en del av de ledande kamraterna i vissa härad och distrikt inte har hållit jämna steg med detta nya drag och inte har givit effektivare ledning i god tid"? Är det bara i vissa härad och distrikt? Jag tror det är mycket sannolikt att det finns människor i många ledande organisationer över hela landet som är typiska exempel för detta allvarliga tillstånd, i vilket ledningen släpar efter rörelsen.

Rapporten från partiets provinskommitté i Heilungkiang sade vidare:

Socknen Hsichin i Shuangchengs härad har utarbetat en omfattande plan för hela socknen på grundval av partiets ledning kombinerad med massornas frivilliga deltagande. Detta är en nyskapelse i metoden för att leda kooperationens utveckling i stor stil. Dess betydelse ligger först och främst i det faktum att genom detta slags planering partiets klasslinje på landsbygden har blivit helt omsatt i praktiken så att enheten mellan fattigbönder och mellanbönder har stärkts och en livfull kamp förts mot rikbondetendensen. Aktivister som kan utgöra stöttepelare har på ett lämpligt sätt utplacerats för att tjäna den jordbrukskooperativa rörelsens allmänna frammarsch. Förhållandena mellan de olika kooperativen och mellan kooperativen och lagen för ömsesidig hjälp har rättats till och stärkts och den jordbrukskooperativa rörelsen har följaktligen gått framåt över hela fronten enligt plan. För det andra, genom detta slags planering har arbetet med att i stor omfattning utvidga jordbrukskooperationen i detalj fördelats ända ned till de ledande organen på grundnivå och till massorna så att partiavdelningen i socknen vet hur den ska leda, de gamla kooperativen hur de ska gå framåt, de nya kooperativen hur de ska byggas upp och lagen för ömsesidig hjälp hur de ska finna sin särskilda väg till fortsatt framgång. På detta sätt har initiativet och entusiasmen hos partiavdelningen i socknen och hos massorna givits fullt spelrum och den riktiga principen, att lita till partiavdelningen och på massornas erfarenhet och klokhet, har grundligt tillämpats. Slutligen är det just genom detta slags planering som vi har blivit bättre i stånd att förvissa oss om det verkliga läget i socknen och att konkret och fullständigt genomföra partiets politiska riktlinjer. Därför blev det möjligt att å ena sidan undvika impulsivitet och överilning och å andra sidan konservatism och låt-gå-inställning, och sålunda att riktigt tillämpa Centralkommitténs politik för "aktiv ledning och stadig frammarsch".

Hur behandlades i verkligheten de "vissa osunda företeelser" som nämndes i rapporten från partiets provinskommitté i Heilungkiang? Rapporten gav inget direkt svar på denna fråga. Men rapporten från partiets häradskommitté i Shuangcheng, som bifogats rapporten från partiets provinskommitté, gjorde det. Den sade:

Som ett resultat av omfattande planering, baserad på att partiavdelningens ledning kombinerats med massornas frivilliga deltagande, har avvikelsen att utestänga dåligt ställda bondehushåll från kooperativen korrigerats, praktiken att på en plats samla för många aktivister som kan utgöra stöttepelare har stoppats, trätorna om kadrer och medlemmar har försvunnit, förbindelserna mellan kooperativen och lagen för ömsesidig hjälp har blivit intimare, de rika böndernas och de välbeställda mellanböndernas försök, att smälla upp kooperativ för rika bönder eller lag för ömsesidig hjälp av dålig kvalitet, har misslyckats och partiavdelningens plan har i huvudsak blivit genomförd. Antalet medlemmar i de två äldre kooperativen har ökats med 40 procent, organisationsstommar för sex nya kooperativ har skapats, och två lag för ömsesidig hjälp har organiserats. Om allt går väl, räknar vi med att hela socknen nästa år (år 1955) ska bli kooperativ. För närvarande arbetar den energiskt för att uppfylla detta års plan för jordbrukskooperationens utvidgning, öka produktionen och säkerställa en god skörd. Den allmänna meningen bland socknens kadrer är: "Det är tursamt att vi gjort allt detta, i annat fall skulle allt ha varit i en enda röra. Vi skulle ha haft bråk inte bara detta år utan också nästa år."

Låt oss arbeta på samma sätt som de.

Omfattande planering och effektivare ledning — det är vår linje.

NOTER

[*] Rapport vid en konferens med sekreterare i partikommittéerna i provinserna, municipen och de autonoma områdena, vilken inkallats av Kinas kommunistiska partis Centralkommitté.[TILLBAKA]

[1] Under jordbrukets kooperativa omvandling kallades de, som tidigare var fattigbönder men efter jordbruksreformen höjde sig till mellanböndernas läge, nya mellanbönder. De, som tidigare var mellanbönder och vilkas ekonomiska läge förblev oförändrat, kallades gamla mellanbönder.[TILLBAKA]
[2]Producentkooperativ inom jordbruket som sköttes väl, medelmåttigt eller dåligt kallades på den tiden vanligen kooperativ av respektive Klass I, Klass II och Klass III.[TILLBAKA]
[3] De tre fattigbondehushåll som här omnämnts tillhörde Wang Yu-kun, Wang Hsiao-chi och Wang Hsiao-pang i byn Nanwangschuang, Anpings härad, provinsen Hopei. Det jordbruksproducentkooperativ som de bildade var föregångare till Nanwangchuangs brigad i folkkommunen med samma namn.[TILLBAKA]